More than ever
Vet inte vad jag ska skriva... Har nog egentligen en del att skriva men kan inte riktigt få ut det i ord. Svårt att förklara. Kanske vore lättare att rita?
Haha, snygg bild, jag kan nog iallafall stryka punkten konstnär från miljardärslistan om den nu hade funnits där.
helg snart da!
Snart helg och idag har jag lite längtan, inte bara efter helg dock, fast den är ialf inte outhärdlig.
Bra dag på jobbet idag, pigg när jag kom hem men nu börjar soffan och mammas pojkar locka lite. Ska bara springa till tvättstugan först!
Bra dag på jobbet idag, pigg när jag kom hem men nu börjar soffan och mammas pojkar locka lite. Ska bara springa till tvättstugan först!
Uppsala/bakis/soffa/jobb
Efter kalas i dagarna två (torsdag-fredag) så firades helgen i Uppsala då en stycken Thomas fyllde år i fredags. Helgen var trevlig,mysig, skojig och jag hoppas att han var nöjd. Den avslutades med lyx älgköttsmiddag i Vänge!
Dagens fundering:
Under mina år som lärare (5-6 år) så har jag ofta fått höra uppskattning från kollegor, barn och föräldrar. Jag är nog ganska lyckligt lottad som rätt ofta fått och får höra att jag är bra på det jag gör och att jag har lätt för att få med mig ungarna osv. MEN jag känner mig inte nöjd, ibland känns det som att stampa i motvind, det är få dagar då jag kan ta åt mig och tycka, ja jag gör faktiskt ett ruggigt bra jobb.
varför?
Ja det vet i sjutton, jag vet att jag sällan kan göra mer än vad jag gör, jag vet att ungarna gillar mig, jag vet att de flesta föräldrarna är nöjda osv. Men jag vet att allt skulle kunna vara så himla mycket bättre och jag tror inte att det egentligen är så långt borta. Jag förstår inte varför lärararbetsplatser (skolor) är så dåligt organiserade, vi har knappt ett skrivbord att sitta vid än mindre en dator som funkar när man behöver den. så vår planeringstid får man trolla på för att kunna använda effektivt. Jag har aldrig haft svårt för att samarbeta, alltid tyckt om att kunna diskutera och genomföra saker med andra eftersom man då kan vara dubbelt så effektiv men nu blir jag galen. Jag blir galen på folk runtomkring mig som krånglar till det, som är livrädda för förändringar, som ska hålla kvar vid gammalt som bevisligen inte fungerar.
jag kanske måste coola ner lite, kanske hålla lägre profil och flyta med i eländet, men jag har så ruskigt svårt för det. Jag vill att det ska vara bra, jag vill vara stolt över min skola och itne stå och ljuga på föräldramöten/öppet hus osv. Jag vill kunna mena att vi är bra, att skolan är bra och att vi trivs!
Det värsta är att det blir bara värre, jag får svårare och svårare att acceptera läget.
Och ja jag vet att det kanske inte är bättre nån annanstans.
Är mina krav för höga? isåfall är det ett stort problem för jag tror inte att jag varken vill eller kan sänka dem.
Var ute och sprang idag, skönt med lite småregn, fast jag funderar på att börja simma också, är riktigt sugen på det.
Dagens fundering:
Under mina år som lärare (5-6 år) så har jag ofta fått höra uppskattning från kollegor, barn och föräldrar. Jag är nog ganska lyckligt lottad som rätt ofta fått och får höra att jag är bra på det jag gör och att jag har lätt för att få med mig ungarna osv. MEN jag känner mig inte nöjd, ibland känns det som att stampa i motvind, det är få dagar då jag kan ta åt mig och tycka, ja jag gör faktiskt ett ruggigt bra jobb.
varför?
Ja det vet i sjutton, jag vet att jag sällan kan göra mer än vad jag gör, jag vet att ungarna gillar mig, jag vet att de flesta föräldrarna är nöjda osv. Men jag vet att allt skulle kunna vara så himla mycket bättre och jag tror inte att det egentligen är så långt borta. Jag förstår inte varför lärararbetsplatser (skolor) är så dåligt organiserade, vi har knappt ett skrivbord att sitta vid än mindre en dator som funkar när man behöver den. så vår planeringstid får man trolla på för att kunna använda effektivt. Jag har aldrig haft svårt för att samarbeta, alltid tyckt om att kunna diskutera och genomföra saker med andra eftersom man då kan vara dubbelt så effektiv men nu blir jag galen. Jag blir galen på folk runtomkring mig som krånglar till det, som är livrädda för förändringar, som ska hålla kvar vid gammalt som bevisligen inte fungerar.
jag kanske måste coola ner lite, kanske hålla lägre profil och flyta med i eländet, men jag har så ruskigt svårt för det. Jag vill att det ska vara bra, jag vill vara stolt över min skola och itne stå och ljuga på föräldramöten/öppet hus osv. Jag vill kunna mena att vi är bra, att skolan är bra och att vi trivs!
Det värsta är att det blir bara värre, jag får svårare och svårare att acceptera läget.
Och ja jag vet att det kanske inte är bättre nån annanstans.
Är mina krav för höga? isåfall är det ett stort problem för jag tror inte att jag varken vill eller kan sänka dem.
Var ute och sprang idag, skönt med lite småregn, fast jag funderar på att börja simma också, är riktigt sugen på det.
