helenen

Hmm, kanske itne helt normalt men jag har fått Pippi Långstrumps låt  på hjärnan.

FUNDERINGAR:

Det finns några saker jag är väldigt glad över:


1. Att det inte finns nån som gnäller på att jag åker till Ullared

2. Att det inte finns nån som gnäller på att jag köper någonting till mig själv istället för att köpa hockeyhandskar, legosaker eller dylikt.

3. Att jag får se på idol eller Bonde söker fru om jag vill

4. Att jag inte behöver se/höra hockey på tv vareviga kväll

5. Att jag inte behöver bli livrädd när jag får sms/någon ringer för att nån annan ska bli skitförbannad över att det var "fel" person.

6. Att jag slipper få dåligt samvete för att jag inte vänder ut och in på mig själv för nån annan hela tiden utan faktiskt kan göra som jag vill ibland. Utan att få höra att jag är kass på att planera och bara tänker på mig själv (trots att jag fan släppte allt för dem...)

Jag var en dålig människa rätt ofta enligt vissa.



Så... nu har jag sagt det. Kort sammanfattat, jag är glad att jag är där jag är nu och att jag har det jag har nu. aldrig mer en sådan situation igen.

Detta är nåt som jag reflekterar över ibland, hur olika vi är som människor, hur man kan anpassa sig till nåt rent utsagt skitdåligt trots att man är värd nåt mycket bättre. Man ska inte behöva trippa på tårna bara för att man lever ihop med nån. Självklart ska man hjälpa varandra och kompromissa men inte vika ner sig helt och bara anpassa sig. NOPP.

vet inte varför jag började tänka på det men antagligen för att mitt liv nu är så helt annorlunda.



AKTUELLT:

Snart är det helg, 40års överrasknings middag på Åtellet står på agendan, sen är det alpina världscups premiären på tv, undra om man kan se den, har ju inte rätt kanal men kanske kan se den i Solna om ja är där.

Jobbet är okej, min chef har börjat lyssna mer och mer på mig, bara för att jag har gått den utbildningen som hon värdesätter högt så har jag liksom blivit värd att lyssna på mer verkar det som. Skönt iofs men jag tycker att hon kanske skulle gjort det mer redan innan.

Hittade en (eller två) grymt fina lägenheter idag, suck, skulle vilja ha nåt nybyggt, eller nåt gammalt men ändå klart liksom. Eller, eller ,eller. Det är så svårt, så många val och så mycket att välja på. En del av mig vill bort härifrån, vill inte bo i Norrtälje, medan en annan inser att det är rätt bekvämt det med. Jag vet inte. På ett sätt vill jag ha en tomt, bygga mitt hus, men på ett annat vill jag inte alls det. Jag tror att jag nånstans sen jag var liten har i mig att man ska ha hus, man ska bo på landet, man ska det och man ska det. Men sen harj ag med åren insett att jag faktiskt inte alls tycker som folk runt omkring mig tyckte när jag var liten. Jag har rätt skilda åsikter mot min familj. Jag skulle mycket väl kunna bo i lägenhet resten av mitt liv, inte den jag bor i nu men ni förstår. Det finns fördelar med allt och jag har lyxen att kunna anpassa mig rätt bra. Jag tror att jag kan trivas så gott som var som helst bara allt annat är på plats. Det handlar nog mest om livssituation och att man inser att det är okej att tycka som man vill.