Vandringen...
06.30 ringde klockan, trötta som två gnuer så grymtades det lite innan JAG gick upp och kollade vädret, moln men ändå åt det ljusare hållet. tröttmössan fick jag dra upp ur sängen.
ialf så bar det av mot Funäsdalen, Flatruet och sedan parkeringen innan Helagsstugorna. När vi kom fram visade det sig att det var 1,2 mil till stugorna som låg där själva berget började... Vi hade läst 1 mil men sak samma bara att traska på, termometern visade 8 grader.
Vi började gå och det kändes helt okej, kängorna var på och det var skönt att kunna klafsa i vilken vattenpöl som helst utan att bli blöt. Thomas träffade en orienteringsnisse efter vägen (surprise), vandrandet gick inte fort men bra, vi gick genom en hel del olika sorters natur men såg inte ett endaste djur. När vi kom upp på kalfället så blev det lättare att gå, man såg hur långt som helst och runt om såg man alla höga tuffa berg med snö på toppen. Jag kan erkänna att jag började tveka när låren så smått brände, fötterna ömmade och flåset kom i backarna och framför mig såg jag Helagsfjället. låååångt borta och högt som tusan.
Vi gick och gick och det kom aldrig några stugor, det stod 4 km på skylten men det var långa kilometrar, när vi var nästan framme fick vi se RENAR! Så jag hade tjatat om dessa renar, jag blev jätteglad :) Förs såg vi bara en (killen) och efter en stund även mamman och bebisen. Vi traskade på och tillslut kom vi fram till stugorna där vi tog en matsäckspaus, jag kände hur kängorna började skava lite här ocj var och bytte till gympaskor - vilken lättnad, mina små fossingar njöt... Så var det berget kvar då... Thomas hade börjat tveka pga tidsbrist och att det var moln på toppen, jag tvekade pga ömma fötter men är man envis så är man.
Vi skulle ialf gå upp till snön...
När vi var uppe vid snön ville vi längre, glaciären såg ju häftig ut.. så vi gick vidare, det var jättestenigt och lite backigt då. Men på toppen var det moln. Både farligt och dumt att gå uppåt plus att vi skulle inte vara tillbaka vid bilen förrän sent sent och jag vet inte om mina fötter hade klarat det. (klar t de hade men det hade gjot ont) så efter ungeför halva berget när molnen verkade lägre och lägre så vände vi. Det var inge kul att gå nerför på trötta ben kan jag säga.
Nere vid stugorna blev det en kopp kaffe och våfflor för dem som äter det sedan var det bara 1,2 mil nerför till bilen kvar. Vi hade hitills jättetur med vädret då det var både lite sol och lite moln men knappt nån vind och inget regn.
Vi hann bara gå knappt en kilometer innan det var regnjackor på, lite dugg bara så ingen fara. Nu gick tempot i en högre fart och fötterna kändes okej. Vi mötte ganska många som var på väg uppåt, jag tror att de flesta gick upp, övernattade och gick ner dagen efter, lite tufft att ta allt på bara en dag.
När vi hade ca 2 km kvar (det kan ha varit lite längre) så började det ösregna, det vräkte ner så kläder och skor var dyblöte, hade regnjacka som tur var men inga regnbyxor och jag hade ju nu gympaskor som jag faktiskt hade lyckats hålla torra hela vägen. Ialf så blev vi nu riktigt blöta och bilen kändes lite halvlångt bort. Men ganska så fort var vi ute på grusvägen och det var bara ett gäng uppförsbackar kvar,det tog evigheter att gå uppför dem så jag joggade istället. Haha...
Framme vid bilen, av med skor och strumpor, SKÖÖÖNT!
Härlig dag och det känns att man lever! Men nu så här dan efter är det faktiskt ingen fara, benen är lite trötta men helt ok.
ialf så bar det av mot Funäsdalen, Flatruet och sedan parkeringen innan Helagsstugorna. När vi kom fram visade det sig att det var 1,2 mil till stugorna som låg där själva berget började... Vi hade läst 1 mil men sak samma bara att traska på, termometern visade 8 grader.
Vi började gå och det kändes helt okej, kängorna var på och det var skönt att kunna klafsa i vilken vattenpöl som helst utan att bli blöt. Thomas träffade en orienteringsnisse efter vägen (surprise), vandrandet gick inte fort men bra, vi gick genom en hel del olika sorters natur men såg inte ett endaste djur. När vi kom upp på kalfället så blev det lättare att gå, man såg hur långt som helst och runt om såg man alla höga tuffa berg med snö på toppen. Jag kan erkänna att jag började tveka när låren så smått brände, fötterna ömmade och flåset kom i backarna och framför mig såg jag Helagsfjället. låååångt borta och högt som tusan.
Vi gick och gick och det kom aldrig några stugor, det stod 4 km på skylten men det var långa kilometrar, när vi var nästan framme fick vi se RENAR! Så jag hade tjatat om dessa renar, jag blev jätteglad :) Förs såg vi bara en (killen) och efter en stund även mamman och bebisen. Vi traskade på och tillslut kom vi fram till stugorna där vi tog en matsäckspaus, jag kände hur kängorna började skava lite här ocj var och bytte till gympaskor - vilken lättnad, mina små fossingar njöt... Så var det berget kvar då... Thomas hade börjat tveka pga tidsbrist och att det var moln på toppen, jag tvekade pga ömma fötter men är man envis så är man.
Vi skulle ialf gå upp till snön...
När vi var uppe vid snön ville vi längre, glaciären såg ju häftig ut.. så vi gick vidare, det var jättestenigt och lite backigt då. Men på toppen var det moln. Både farligt och dumt att gå uppåt plus att vi skulle inte vara tillbaka vid bilen förrän sent sent och jag vet inte om mina fötter hade klarat det. (klar t de hade men det hade gjot ont) så efter ungeför halva berget när molnen verkade lägre och lägre så vände vi. Det var inge kul att gå nerför på trötta ben kan jag säga.
Nere vid stugorna blev det en kopp kaffe och våfflor för dem som äter det sedan var det bara 1,2 mil nerför till bilen kvar. Vi hade hitills jättetur med vädret då det var både lite sol och lite moln men knappt nån vind och inget regn.
Vi hann bara gå knappt en kilometer innan det var regnjackor på, lite dugg bara så ingen fara. Nu gick tempot i en högre fart och fötterna kändes okej. Vi mötte ganska många som var på väg uppåt, jag tror att de flesta gick upp, övernattade och gick ner dagen efter, lite tufft att ta allt på bara en dag.
När vi hade ca 2 km kvar (det kan ha varit lite längre) så började det ösregna, det vräkte ner så kläder och skor var dyblöte, hade regnjacka som tur var men inga regnbyxor och jag hade ju nu gympaskor som jag faktiskt hade lyckats hålla torra hela vägen. Ialf så blev vi nu riktigt blöta och bilen kändes lite halvlångt bort. Men ganska så fort var vi ute på grusvägen och det var bara ett gäng uppförsbackar kvar,det tog evigheter att gå uppför dem så jag joggade istället. Haha...
Framme vid bilen, av med skor och strumpor, SKÖÖÖNT!
Härlig dag och det känns att man lever! Men nu så här dan efter är det faktiskt ingen fara, benen är lite trötta men helt ok.
Kommentarer
Trackback
